Ju fler som deltar, desto större effekt har det förebyggande arbetet. Det går ju inte att undvika inbrott/skadegörelse helt.
Det räcker med vanlig, vänlig, uppmärksamhet, som en enkel fråga om man kan hjälpa till med något.
Har ”den okände” gott uppsåt, så blir det vanligen en bra reaktion.
– Personer med oönskat beteende urskiljs troligen/möjligen direkt.
– Att bli sedd/iakttagen är INTE önskvärt för en ”tjuv”.
Citat från Kungälvspolisen:
ALLA har RÄTT att ingripa.
Man skall dock beakta om man klarar av det.
Det är inte värt att riskera sitt liv för en tjuv.
Nedan kan du läsa vad som står i Rättegångsbalken.
Vid ingripande gäller förstås att man endast får använda så mycket våld som kan anses försvarligt.
Envarsgripande
Rättegångsbalkens 24 kap. 7 § lyder: ”Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.” [1]
Det är av stor vikt att den gripne ställs inför polis så snart som möjligt.[2]
Enligt praxis krävs inte att den som gör ett envarsgripande till fullo har utrett den gripnes skuld till brottet, men ingripandet kan inte ske utan någon konkret indikation på att det är just denna personen som begått brottet, till exempel kan det vara bra om den som utför gripandet har sett den misstänkte begå brottet.[3]
I den händelse ett envarsgripande i själva verket inte är skäligt, kan den gripne eller tredje part äga rätt till nödvärn.[4]
I ett utslag i Svea hovrätt 2009, fastslogs att det inte finns någon exakt tidsgräns för hur länge ett envarsgripande är lagligt efter brottsögonblicket. Rätten fastslog att, så länge den misstänkte oavbrutet befinner sig inom synhåll, vilket därmed utesluter risken för att fel person grips, kan det anses att gärningsmannen gripits ”på bar gärning eller flyende fot”, vilket därmed gör envarsgripandet lagligt.[3]
Slut citat.
– Larma andra boende eller polisen.